Kroppen skriker nästan så tyst att jag inte hör den. Men den visar det mer än gärna utåt. För om det är något jag tycker är väldigt jobbigt så är det när andra människor kommenterar att jag ser trött ut. Jag har då misslyckas, enkelt sagt.

Jag har varit super trött ändå sedan vi kom hem från Gotland. Min hjärna vill inte stänga av i tid för att jag ska hinna få min väldigt viktiga skönhetssömn. Så där ligger jag på kvällarna och tänker "ska bara upp om fyra timmar" vilket gör det så mycket enklare att somna.

Jag skulle vilja säga att jag är en kvälls människa. Och jag jublar inombords varje gång jag tänker att det endast är imorgon, en dag till, som jag behöver gå upp innan kl fem. Sen slutar jag jobba för tillfället och börjar plugga igen! Mina kvällar samt socialliv kommer tillbaka på ett sätt de inte vart på ett helt år! Nu kommer jag inte vara för trött för att umgås. Och jag kan sitta uppe på kvällarna utan att jag kommer se ut som en zombie dagen efter.

En små jobbig sak när jag blir så trött som nu är att allt går likt ett rullband. Jag slutar tänka men kommer alltid ihåg. Igår försvann nästan hela vägen hem från jobbet. Jag cyklar, på en gropig väg med snäva svängar. Det är ett under att inget hände när min hjärna stängde av. Jag vet att jag satte mig på cykeln och åkte hem. Men säkert femhundra meter försvann från mitt minne sekunden jag var hemma. Jag kom inte ihåg. Vissa kan få liknande detta flera gånger. Jag med men då är det små saker som 'glömde jag att stänga kylskåpsdörren? '. Detta var betydligt mer och längre tid. Jag tyckte det var jobbigt.

Men med tanke på att jag var sådär trött är detta ett mirakel! Jag lyckades ta mig till friskis och svettis för ett jympa pass med Sara! Och tro mig. Jag somnade snabbt efter det.